Recept på tre tyska kändisliv

"Vad vill vi bli serverade i dag, jo en berättelse om en intressant kändis och hans liv", säger Helmut und Hilde där de sitter i sin tyska vardagsrumssoffa.

De är inte ensamma. Alla tyskar älskar kändisar och följer noggrant varje steg de tar.

I detta recept slår vi på stort och dukar upp en berättelse om inte bara en, utan tre stycken folkkära tyska kändisliv som går att följa. Håll till godo, gott Volk!

Recept på tre tyska kändisliv

(80 523 700 portioner)

Det var en gång tre välskapta tyska gossebarn som hette

Udo,

Joseph och

Lille Hermann.

De hade alla varsin särskild sak som de var mycket rädda om och som de alltid hade med sig.

Udo, som var en kortväxt pojke, hade alltid med sig sitt specialtilverkade stativ som alla fotografer tvingades använda när de ville ta bilder av honom.

Joseph, som var en hemlighetsfull pojke, hade alltid med sig sin portabla garderob. I den fick han plats med alla lik som han, tyvärr, aldrig lyckades bli av med.

Lille Hermann, som var praktiskt lagd, hade alltid med sig en mängd föremål som på olika sätt var bra att ha. Inte minst sin Generalfeldmarschall-stav i elfenben med 20 platinakors, 20 guldörnar och 640 diamanter fann han många olika användningsområden för. 

Alla pojkarna var betuttade i varsin vacker flicka.

Udo var upp över sina öron förälskad i Ursula Donnerwetter, den hårdast krökande hårdrocksdvärgen i hela Wuppertal. Hon var 2 cm längre längre än honom, men Udo hade fler badhanddukar med nitar på.

Joseph var mycket förtjust i Maria Tudor, som han ansåg värna om den sanna katolska tron på ett föredömligt sätt.

Hermanns favoritflicka var Augusta von Transfett-Grossbarm, som om dagarna jobbade på en korvförmedling och om aftnarna gjorde förstklassiga Brynhilde-tolkningar.

De tre gossarna hade alla varsin bäste vän som de hade mycket gemensamt med.

Udo trodde länge att han var den ende heavy metal-trädgårdstomten med dålig klädsmak. Tills han träffade Franz-Friedrich. De blev bästisar med ens.

Joseph hade mött ett flertal andra ledare med makt över många själar genom sitt arbete, men den ende som verkligen imponerat på honom var Herr Satan, som en vårdag kom viftandes med ett kontrakt skrivet i transylvanskt getblod. Joseph tyckte det verkade intressant och satte dit sin namnteckning. De två inledde en affärsrelation som sedermera kom att övergå i varm vänskap. 

Lille Hermann var en glad och social kille som hade vänner världen över. En vacker dag kom det till Hermanns kännedom att samtliga som jobbade kvällsskiftet på en textilfabrik i Bangladesh (de började jobba på måndag kväll och slutade nästa måndag kväll) var mycket intresserade av gamla finstämda tyska julsånger. Göring skickade dem en stenkaka ur sin samling då och då och som tack kom alltid, förr eller senare, en färgglad ny paraduniform specialsydd i 4XL med förkortade knödelätar-ärmar och ridbyxesöm modell "ponnydödare". Äkta vänskap kallas sånt. 

Så såg deras liv länge ut. Udo, Joseph och Hermann har alla upplevt gladare dagar. De har det gemensamt att deras storhetstid är förbi. 

Udo tänker ofta tillbaka på tiden då han som firad hårdrocksångare med gott om D-mark i kamouflagebyxorna kunde beställa specialbryggt dvärgöl serverat i kristallglas av bastanta tyska kvinnor med läder-bh och håret i armhålorna vackert formade till gretchenflätor. Det var höjden av service det och Udo gav generöst med dricks.

Men Udo har det ganska bra nu också. Man kan ju sitta och dricka en tunna DAB bakom en bensinmack i Dortmund och då och då även uppträda där för ett par påsar popcorn och en näve ölkorvar - och det är ju ganska metal det med.

Då det begav sig kunde Joseph närsomhelst avnjuta ett glas nypressat korgosseblod. Spillde Joseph lite på sin sutan eller på sitt vita silkesbälte kunde han bara skicka dessa plagg till Centrala vatikantvätteriet, som är den näst största tvättinrättningen i Vatikanstaten (efter Vatikanbanken).

Joeph längtar tillbaka till dessa dagar (men inte lika mycket som han längtar tillbaka till inkvisitionen). Det går dock ingen nöd på Joseph. Han omges av sådana som tröstar honom och vet att vare sig han, Hitlerjugend eller katolska kyrkan någonsin gjort något fel.

"- Får det lov att vara lite fenobarbital eller kanske cyklobarbital till kaffet? Annars är både morfinet och heroinet prima i dag."

En gång hade Lille Hermann det så väl förspänt att hälften av I.G. Farbens hela forskarstyrka arbetade febrilt med att uppfinna nya, lattjo droger till honom. Detta var innan de sura jänkarna låste in Lille Hermann och han till slut inte såg någon annan utväg än att fejka självmord och fly till Sydamerika.

Naturligtvis hade Lille Hermann det bättre under den fasen av sitt liv. Men att ta en strandpromenad med gamla polare som också är på rymmen är ju inte så dumt det heller. Sydamerika är ju faktiskt rätt okej med vapen och politiskt våld och allt - precis som i Tyskland i början av 1930-talet. Klimatet är mycket behagligt. 

Hermann lärde sig dessutom snabbt att uppskatta både chorizo och kokain.